KATEGORI

Med bra koll kan Ola leva livet

Ola Parten älskar långa promenader, båt- och husvagnsliv och skogsarbete. Men hans hjärta har bara femton procent kvar av sin fulla kapacitet. En pacemaker och rätt behandling gör att livet kan gå vidare. /TEXT ANNA HJORTH / FOTO MARIA HANSSON

Det är bara sex mil mellan Borlänge och Ängelsfors i Dalaskogarna. Men det är viktiga mil för Ola Parten. Med flera sjukdomar, som till exempel hjärtsvikt och diabetes, har han valt att hålla sig isolerad under en stor del av pandemin.
– Jag har flyttat ut i skogen mer eller mindre permanent. Mitt hjärta har bara kvar ungefär femton procent av sin kapacitet. Det är anledningen till att jag är här. Jag tror att det skulle ha svårt att klara covid, säger Ola Parten när vi möts digitalt på Zoom en blek vinterdag.

På väggen bakom honom hänger ett färgfotografi på en glad familj. Det är en av de två vuxna sönerna med sambo, barn och bonusbarn. Vi pratar om barnbarnen som han knappt har träffat på snart två år, på grund av pandemin. Ola reser sig och hämtar en annan bild, där de är ute och fiskar tillsammans. Han gillar att vara i naturen och trivs i skogen. Pensionär är han sedan 2014, vilket var några år tidigare än planerat.
– Det var för hjärtat. Jag blev erbjuden avtalspension fyra år tidigare och det har varit väldigt värdefullt, säger Ola, som nu är 68 år. Ola Partens väg till hjärtsvikten slingrar sig genom många år. Den är kantad av tidigare rökning, stress, diabetes och en mängd så kallade tysta hjärtinfarkter. – Men det var när jag var sådär 58-59 år som det slog till. Jag hade varit i Stockholm och förhandlat om nytt avtal för facket Unionen. Jag kände att jag hade ont i bröstet och trodde att det var astma. Men när jag skulle gå till tåget från Norra Bantorget var jag tvungen att stanna fyra gånger och förstod att något var fel. Efter den dagen drog olika undersökningar och behandling igång. Smärtan i bröstet var hjärtinfarkt. Han fick en stent inopererad och i samband med det gjordes ett ultraljud på hjärtat. – Då fick jag veta att det var riktigt allvarligt. Ett besked var att 85 procent av hjärtfunktionen var död. Samtidigt kände jag mig rätt fräsch, men tänkte ”jaha, det var det”, berättar Ola.

Han berättar att ingen i släkten har haft problem med hjärtat. Däremot är det många som har haft astma, precis som Ola. Som ung var han storrökare, men nu var det länge sedan han tog sitt sista bloss. Han har ägnat många år av sitt liv åt idrott – fotboll, innebandy och skidåkning – men det fick stryka på foten när han blev mer engagerad i det fackliga arbetet i början av 2000-talet. Kanske är det så att hjärtsvikten och den dåliga hjärtfunktionen inte har någon enkel förklaring.
I dag har Ola Parten inte bara en stent i hjärtat. Där sitter numera också en pacemaker med inbyggd hjärtstartare. Nu är han inne på sin tredje, som har opererats in på Falu lasarett. Där har han samma hjärtläkare sedan sin första operation och känner sig trygg med vården. – När jag var nyopererad och hade fått diagnosen hjärtsvikt så hade de en ”hjärtskola”. Vi var en grupp hjärtpatienter som fick lära oss mer om vår sjukdom, hur vi skulle äta och träna och jag tycker det var jättebra. I dag har de inte kvar hjärtskolan med det upplägget, och det är väldigt synd, säger Ola, som också är länsordförande för Riksförbundet HjärtLung i Dalarna. Han berättar att organisationen har egenvårdsombud som söker upp nya hjärtpatienter på lasarettet I Falun. Men att det är en verksamhet som fått stryka en del på foten under pandemin. Själv går han på uppföljning på lasarettet en gång årligen. Men vården håller koll på honom ändå. – Jag har min Merlin, som övervakar mig och min pacemaker som signalerar om något är fel. Då blir jag kontaktad direkt och får komma på koll. Jag har alltid blivit bemött med största respekt och fått hjälp när jag haft frågor. Sedan så har jag mina mediciner och så är jag ute och rör på mig, lever ett aktivt liv.

Ola Parten berättar att en av föreläsarna på hjärtskolan var en person med pacemaker som berättade att han brukade vara ute i skogen och jobba. Det gjorde intryck på Ola.
– Han var viktig, jag lyssnade på honom. I dag lever jag ungefär så själv. Jag försöker promenera fem kilometer två, tre gånger i veckan. Jag har mycket skog omkring mig, så jag är ute och röjer bland träden ibland. Och ungefär fyra veckor efter att jag fått min senaste pacemaker så bar jag in femton kubikmeter ved. – De som säger att livet tar slut om man får pacemaker har fel – den kan vara en förutsättning för att man ska leva!/P